Helen Memel - hygienhysterins fiende nummer 1

Jag har hört att min stora favoritbok på tyska, Våtmarker av Charlotte Roche, (fast så heter den inte på tyska, där heter den "Feuchtgebiete") har släppts i Sverige! Jag blir glad (och den kostar bara 41 spänn i pocket!). Det är en oerhört grotesk, äcklig, okvinnlig, neurotisk och feministisk roman som tagit Tyskland med storm och skandal. Många var upprörda, hur kan man skriva sådana äckliga saker, och dessutom som kvinna?



Charlotte Roche själv säger att hon fick idén till boken när hon såg en reklam för nya parfymerade trosskydd som skulle göra att en kvinna luktade gott mellan benen hela dagen. Hon tyckte det var det dummaste hon hört: det är en omöjlighet att alltid ta bort all mänsklig lukt. Det här samhället är för hygienhysteriskt, därför uppfann hon denna rollkaraktär Helen Memel, som är ALLT ANNAT än hygienisk. Och det är skitbra.

Under bokens gång kommer alla möjliga tabuämnen upp, det handlar om mens och blod och bajs och allt möjligt. Lite då och då är det lite för äckligt för att läsa vidare. Men man gör det ändå, för det här är rysligt avantgardistiskt, och samtidigt väldigt klassiskt. Vad var det för litterär strömning på 1800-talet som var sådär beskrivande äcklig? Realisterna? Det här är lite så.

Och det finns folk därute som nog tycker det här bara är någon fånig skit, bara tantsnusk och skandalrubriker. Men jag tror ärligt talat det här kommer vara en stor bok om 50 år.

Och apropå hygien funderar jag seriöst på att sluta tvätta hårt med schampo. Har inte gjort det på cirka en vecka, och det ser ut precis som jag vill att det ska göra utan att lukta skit. Jag hatar att ha nytvättat flygigt hår, och för att avhjälpa det lägger jag liksom ändå i olja direkt efter schampot. Så det vore kanske en bra idé att faktiskt bara sluta?

Vill Nobelkommittén underminera sin egen trovärdighet?

Jag kan bara inte tro vad jag läser: Obama ska få Nobels Fredspris! Det måste väl ändå vara ett illa valt skämt?

Det verkar som att Norska Nobelkommittén nu förtiden mest ger Fredspriset till random amerikansk presidentkandidat: förra året (eller förrförra?) var det Al Gore som fick det. Skillnaden är att Al Gore åtminstone gjort något: han sa det vi alla redan visste, fast sade det så att även nationalekonomer kan fatta. Jag själv är inte förtjust i Al Gore, men ser att det kan stödja vår sak att ha honom också att lobba för minskning av koldiioxidutsläpp. Och han har också ställt si bakom 350 ppm-målet, vilket är oerhört viktigt.

Men nu? Barrack Obama? Vad faen har han gjort för freden? Han har pratat. Men han har inte gjort ett skit. USA för fortfarande två krig, Guantanamo är inte stängd så vitt jag vet. Visst, han pratar om nukleär nedrustning, det är ett stort framsteg att överhuvudtaget lyfta frågan. Men han har inte gjort ett skit!

Jag trodde för övrigt att man hade lärt sig något alls av 1994, då man mitt under rykande Palestinakonflikt gav priset till Yassir Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin. Deras försök att puffa dessa halvkorrupta krigsgalningar (från båda sidor) i rätt riktning visade sig gå... sådär...

Svenska Freds är ör övrigt ungefär lika glada som jag.

"Stombuss 17" i Metro

Jag och Gräsrotsorkestern, som inte existerar längre, blev intervjuade av Pling-sidan i Metro. Intervjun och bilden publicerades 1 oktober, och det är fett med lök att ha en egen journalist som frågar om mina låttexter :)

Vi vill se Gudrun dansa!

Jag läste just på Politikerbloggen att Gudrun Schyman högst eventuellt skulle vara med i nästa upplaga av Let´s Dance.

Jag tycker det skulle vara en helt fantastisk grej! Let's Dance är ett av de få program jag följde från Tyskland. Det vore väldigt få månader innan valet, så medieuppmärksamheten skulle absolut behövas. Ni som inte kommer ihåg det, F! fick över två procent av rösterna i EU-valet, nästan utan mediehjälp. Jag hoppas innerligt att de ska komma in i Riksdagen i år. Det hade varit så intressant att se vad som skulle hända med det politiska dödläge som nu föreligger.

Vid första anblicken ser valet 2010 ut att vara jättetråkigt, men det kommer att finnas intressanta saker som händer: KD åker ur (vilket vore asroligt), V åker ut (vilket vi inte hoppas), PP, F! eller SD kommer in (vi hoppas på de två första, inte det sista).

Alltså Gudrun, tacka ja till Let's Dance! Och tänk: en revolution där man inte får dansa är inte vår revolution (som Emma Goldman, lite förvanskat, brukade säga)

HIV-vaccin

Jag läste i tidningen idag att man hittat ett HIV-vaccin som minskar risken för smitta med en tredjedel. Citat:

"Amerikanska och thailändska forskare har testat en kombination av två äldre vaccin på närmare 16 000 heterosexuella thailändare. Det nya vaccinet minskade risken att smittas av hiv med 32 procent.

- Vi fick 74 infektioner i kontrollgruppen och 51 i vaccingruppen, säger Jerome Kim, forskare vid Walter Reed Army Institute of Research i Maryland i USA, till nyhetsbyrån Reuters."

Detta väcker en hel del intressanta vetenskapsfilosofiska frågor. Hur kan man dra slutsatsen att det här fungerar och inte är en slump? Har man gett HIV till 16000 thailändare för att se om de blev sjuka? Rimligtvis inte. Alltså måste man ha hittat 16000 människor som tagit vaccinet (eller placebon) och som sedan gått tillbaka till sina fullständigt vanliga liv. Vissa av dessa har levt i (frivillig eller ofrivillig) celibat, andra i monogama förhållandet, ytterligare några har blivit bedragna av sina partners och andra har legat runt. Till detta kommer en smittorisk som är näst intill obefintlig sålänge man inte har med sår eller blod att göra (hur de uppkommer kan ni tänka er själva). Jag ser det som rätt uppenbart att det inte går att dra några som helst slutsatser av en studie som denna.

Senare i texten står det: 

"Men än är det för tidigt att massvaccinera med det nya vaccinet. Det är långt ifrån säkert att ett vaccin som fungerar i Asien också ger skydd mot hiv i Afrika.

- Det beror bland annat på att hiv-viruset ser olika ut i olika delar av världen."

Min andra fråga: hur kommer det sig att man främst gör studier om HIV på befolkningar som är mindre i nöd? I Swaziland har nästan hälften av befolkningen HIV, i Sydafrika är det också helt sjukt mycket. Och Sydafrika är ett utvecklat u-land (precis som Thailand), vilket borde göra det fullt möjligt att göra den mesta HIV-forskningen där. Det kanske bara är jag som läser in onda marknadskrafter i allt som händer, men jag tycker det låter dumt.

Film film film

De senaste fem dagarna har jag sett ett tiotal filmer. Ja, nu är detta visserligen inget nytt, mitt downloadberoende har varit känt sedan länge. För ett år sedan snittade jag på 3 avsnitt science fiction om dagen. Men anledningen till dagarnas infall har varit 1. Fantastisk Filmfestival, 2. Att jag stuckit till biblioteket och letat spansktalande filmer (och hittat helt andra saker, men ändå)

Jag har försökt vara högkulturell i valet av FFF-filmer, och således valt bort allt som har med horror att göra (vilket var hälften av utbudet). Först ut för mig var Nymph, en thailändsk film om en snubbe som blir bortförd av en trädande. Klara påstår att ett utmärkande drag för thailändsk film är att man inte förstår nåt förrän de sista fem minutrarna, och det stämde. Men den var väldigt vackert gjort. Men dock lite för svår för min smak. Direkt efter detta såg jag Ettland utan kvinnor på DVD, och den måste jag säga var mycket bättre!

I söndags var det dags för min första Sci-Fi-rulle, nämligen Moon. Lite skum, i mitten alldeles för läskig för min smak, men räddades av den Artificiella Intelligensens agerande. Det är oerhört tydligt hur mycket bättre filmer från ens egen kultursfär känns... tyvärr.

På DVD såg jag även den tyskturkiska Mot Väggen, helt fantastiskt bra! Jag märkte efteråt att alla de filmer jag lånat hade feministiska teman, så även denna, om en ung kvinna som ingår ett skenäktenskap med en alkoholist för att slippa undan sin familj.

Gårdagens film var The Clone Returns Home, som tyvärr hade en massa problem med tekniken. det slutade med att den versionen av filmen vi såg genomgående hade ett jättelikt "SAMPLE" tryckt i ena hörnet. Jag hade förväntat mig mer Science Fiction här, men det var mer en jättedeprimerande japansk film.

Kvar på FFF är två filmer på spanska, Sexykiller (sjukt namn) och 2033 (som jag ser fram emot massor - en mexikansk Sci-Fi!).

Anna Anka satt på en planka

När man kritiserar idiotiska kvinnor är det nästan alltid hennes utseende man går på. Jag ska försöka hålla mig borta från dessa slag under bältet, och hålla mig till kärnan i ämnet: det finns så mycket idioti att gotta sig i ändå hos hemmafruar.

Igår hände det som nästan aldrig händer, jag gick in på tv3-play och tittade på det senaste tramsprogrammet. Jag tycker faktiskt egentligen att Anna Anka är sjukt festlig, för hon är ju knappast på riktigt

Hon har skrivit en "debattartikel" på Newsmill som är mycket intressant: där jämför hon till exempel sig själv med ett husdjur. Gamla rika äckliga gubbar vill ju hellre ha en söt valp än en gammel hund, säger hon. Hennes uttalande om att kvinnor måste ställa upp sexuellt för sina män även när de inte vill är rätt hårt. Att kvinnor som inte förstör sin kropp med kläder som förstör dig får skylla sig själva om deras män är otrogna är en annan hit. Till råga på allt erkänner  hon själv i slutet av programmet att hon inte har rätt att bestämma över sitt eget liv, utan att hennes man styr henne.

Om man nu har en så sjuk världsbild som Anna Anka, kan man åtminstone begära att hon visar någon slags klass och stil. Men det har hon verkligen inte. Hon är en bonnlurk från Bjuv, och uppenbarligen var hon inte av någon ekonomisk överklass. Riktig överklass (som inte är något att sträva mot) innebär till exempel att inte skylta med sina pengar. Om du är av betydelse vet alla det ändå...

Jag är ingen psykolog, men jag skulle nog tippa på att hon har något riktigt gravt mindervärdeskomplex och skulle må bra av lite kognitiv beteendeterapi för att lära sluta hjärtans elak skitsnackare.

Ideologisk helg i Skövde

Har tillbringat helgen i Västra Götaland, och det är märkligt hur man kan fjärma sig från ett område så snabbt. Jag gick av tåget och över Drottningtorget, jag kände igen varje skrymsle, men det är inte min stad längre. Det kommer nog ta emot innan jag flyttar till Göteborg igen. Men jag gjorde i alla fall en promenad till gamla Studiegången, och jag fick nästan en lyckokick av alla minnen jag har av detta K-märkta knalloranga miljonprogramsområde.

Anledningen till att jag gjorde resan var att jag skulle gå på ideologikurs med Grön Ungdom. Och jag blir hela tiden positivt överraskad över organisationskulturen i svenska förbund, hur otroligt mycket skönare det är. Jag är van vid det tyska debattsättet, som är oerhört aggresivt. Jag är van vid att behöva slåss med näbbar och klor för mina åsikter. Men det jag märker när jag kommer tillbaka igen är att alla är rätt resonabla, deras främsta mål med en diskussion är inte nödvändigtvis att vinna till alla pris. Jag kan nog tänka mig att en hel del antiauktoritär organisationsutbildning på gräsrotsnivå (långt och flummigt uttryck för demokratiska utbildning) har gjort sitt. Här säger folk inte bara att de är feminister, de har dessutom allihop gjort workshops om härskartekniker.

Det var nästan bara killar på kursen, och av någon anledning var nästan alla antingen från Väst eller Gävle. Och som vanligt är de flesta av de intressantaste diskussioner de som görs off the record, på kvällen över en chipspåse. Men det jag var mest imponerad av var ekofeminismföreläsningen med Helena Ahlborg, doktorand på Chalmers, som pratade om varför alla olika sorters förtryck hänger ihop på ett mycket konkret plan.

Det bästa som hände i helgen är att Grön Ungdoms Anarkistnätverk verkar kunna få en tändning. Jag och anarka-Tinos från Gävle har redan spånat lite på vad man kunde ha med under en anarkismhelg :)

Subcomandante Data

Jag är en person som lätt  blir insnöad på saker. Jag har varit insnöad på mycket i omgångar: The Ark, cyborger, Science Fiction, miljövetenskap och nu senast Zapatistrebellerna i sydöstra Mexikos berg. Deras språkrör, Subcomandante Marcos, skriver på ett bitvis otroligt skrattframkallande sätt, tidvis skarpt, tidvis gulligt och bitvis bara bra. Han är mystisk, han är cool, han har humor, en riktig braing helt enkelt, som det ser ut på avstånd.

Jag har precis läst ut den deckare som han och en världskänd mexikansk deckarförfattare har skrivit (den kända mexikanska deckarförfattaren är dock bara världskänd i Mexiko). Som kriminalroman betraktat suger den rätt hårt, men som subcomandante Marcos-text och för att sätta sig in i den mexikanska samhället är den väldigt väldigt bra. Osaliga döda heter den. Rekommenderas, dels för den är rolig, dels för att royaltryn går direkt till långtidsproject i Zapatiströrelsen.

Jag var bara tvungen att göra en fin bild av två av mina favoritmilitärer ihopmixade: Subcomandante Marcos och Lieutenant Commander Data, borde bli Subcomandante Data:

Ja, det ser kanske lite mer ut som att han har en gigantisk flugsvärm runt huvudet, men jag har heller aldrig utgett mig för att vara bildkonstnär...

Bakfylledimma över Smålands

När jag vaknade imorse var hela Smålands inhöljt i en tjock, böljande dimma. Men den kom inte utifrån. utan var ett lokalt väderfenomen just över Dackegårdens nio våningar. Det är vad som med en meterologisk term kallas för bakfylledimma.

Detta är en av anledningarna till att jag undviker att bli full. 

Jag ser hur mina grannar från västra korridoren ställer sig på balkongen. Den ena av dem har på sig samma lila skjorta som igår, och jag ropar "Feministskjortan" åt honom. Han reagerar inte, som om han helt glömt bort vad vi pratade om igår, vilket jag i och för sig redan i morse innan jag gick och lade mig hade ett hum om. Han kommer alldeles uppenbart inte ihåg att jag hade komplimerat honom för hans skjorta, då den tillsammans med den svarta slipsen formar en anarkafeministisk flagga.  

Klara säger åt dem att de ska komma in, och där kommer de båda bröderna med bakfyllan skriven över hela ansiktena. Brorsa A är iklädd frottémorgonrock och mår uppenbart inte bra, även om han nog inte satt i sig riktigt lika mycket absinth (85-procentig svart, 80-procentig blå ) som brorsa B. Brorsa B vet inte ens om att han hade öppnat den 80-procentiga blåa, utan hade bara minnts den svarta. Han påpekar att någon har hällt ut något kladdigt på golvet, och jag säger att det var drinken med rohypnol i. Han bleknar, alla andra skrattar. Om han inte hade varit så full dagen innan hade han vetat att jag inte menat allvar, utan bara syftat på en konversation från kvällen innan. Alltmed eftermiddagens gång blir han påmind om mer och mer saker som han inte själv hade något minne av. "Men roligt var det i alla fall", och ett leende kryper fram över hans annars av ångestbakfylla plågade ansikte. "Fast du kommer ju inte ihåg det", påpekar Klara.

Jag terroriserar Brorsa B med att avslöja små detaljer om igår, jag säger smålurigt att mina revben har repat sig något, men att handleden gjort ont tidigare på morgonen. Alla skrattar, förutom Brorsa B som med en något panikartad blick säger "jag vill inte veta". Imorgon, när han mår lite bättre, kanske jag ska redogöra för vad som faktiskt hände. 

Det vi lär oss av denna historia är att den studentikåsa seden att dricka alkohol tills man är full, stupfull eller dyngrak är en rätt kass sed, men att man som utomstående kan få sig ett gott skratt av det ändå.

Censuren i Kina går snabbt!

Min vän Sara är just nu i Kina med sin 100days-campaign, där hon och den mexikanska vännen Paulina reser från Korea till klimatmötet i Köpenhamn i december. De bloggar, men så fort de kom till Kina blev det stopp. De har inte kunnat komma in på sin blogg på fem dagar, så nu sitter jag som deras Partner in Crime och uppdaterar bloggen efter anvisning.

Det gick snabbt för kineserna att blockera dem! Konstigt nog verkar min blogg, på svenska, också vara blockerad. Förut fanns det ett test, The great firewall of China, där man kunde se om en sida var censurerad eller ej, men nu säger tillverkaren själv att det inte riktigt är tillförlitligt. Jag får bara lita på min vän som säger att hon inte kan läsa mig, eller, mycket värre, jobba vidare på sin kampanj.

Tilläggas kan också att det är ruskigt enkelt att låta någon annan publicera. Blogginläggen skickas via statscensurens Google utan problem. 

Varför får man inte göra MFS i Mexico?

Jag och hon som jag bor hos, Klara, har sedan några månader pratat om att vi vill göra kandidatuppsats i humanekologi i Mexico, närmare bestämt hos Zapatisterna i Chiapas. Detta vill vi göra inom ramen för ett så kallat Minor Field Study (MFS), ett SIDA-finansierat stipendium där man kan åka till ett utvecklingsland för att göra C- eller D-uppsats.

Vi har redan börjat läsa in oss, vi är sjukt pepp, jag har till och med börjat lära mig spanska (med hjälp av gymnasiespanskaböcker och Ska-P - fler musiktips tas tacksamt emot!). Men idag fick vi reda på säkert: det är inte möjligt att åka till Mexico med MFS! För fem år sedan gick det, men inte längre.

Det finns två anledningar till att det inte skulle kunna vara möjligt, antingen 1. att landet är för utvecklat, 2. att det rår krig. 

Skulle Mexico vara för utvecklat? Visst finns det mycket pengar i Mexico, alltihop är ackumulerat hos mestiserna, den spanskättade överklassen. Många indigener lever fortfarande i extrem fattigdom.

Enligt bilden är landet visserligen ett "Upper middle income country" (markerat med grön färg), men det är å andra sidan Brasilien och Peru också, och dit får man åka. Man får till och med åka till Ukraina, som ju med all rimlighet är ett inte bara jämförelsevis mycket utvecklat, utan också (jämförelsevis) mycket jämlikt ekonomiskt sett.

Skulle Mexico vara i krig? Vissa påstår det. Till exempel Zapatisterna, som är de som blir utsatt för regeringen "lågintensitetskrig". Men säkerhetsläget i Colombia, Palestina och Sudan torde vara mycket värre, och dit får man åka.

Så varför räknar internationella programkontoret Mexico som ett land som MFS-studenter inte får åka till?

När jag klagade över detta på Facebook kom en vän med denna fullkomligt lysande förklaring:

"Mexiko är inte ett U-land för det börjar på M, inte på U. Ukraina och Uitryssland däremot."

I Lund!

Jag är i Lund och har precis börjat min kurs, kandidatkursen i humanekologi. Vi är ungefär tio pers som vill göra C-uppsats det här året, och det verkar bli en riktigt rolig och bra termin

Jag och min vän Klara delar på hennes studentrum på 20 kvadrat. Det går faktiskt rätt bra. Det största problemet är att Klaras soffa är, om än bekväm, för liten för mig. Den är alldeles lagom för henne, men det tar emot att låta min hyresvärd bo på soffan medan jag sover i hennes säng... Internetuppkopplingen på min dator funkar inte heller, så jag lånar hennes dator. Ja herregud. Men jag kunde inte ha haft en bättre start på min Lundvistelse, och jag är så glad över att jag är här!

(och hur är det med gu-möten, Hampus? gu lund har ingen hemsida länkad från rix har jag märkt)

Fältbiologerna och resande

Min vän Sara Svensson från Fältbiologernas styrelse är just nu i Sydkorea, där hon har avslutat två år som rådgivare åt FN:s miljöprogram UNEP. Hon ville ta sig dit utan att flyga, men UNEP tillät henne inte (!), men nu ska hon i alla fall ta sig tillbaka till Nordeuropa över land och hav. Hon och en mexikansk vän har startat ett projekt och en blogg, 100 days, där man får följa deras resa från Seoul via bl.a Kina, Vietnam, Ryssland, Spanien, för att till slut landa i Köpenhamn vid klimatmötet COP15. Det kommer bli mycket itnressant att följa denna resa, och jag önskar er lycka till!

Själv har jag gjort en inte fullt så lång resa, nämligen fyra mil och 81 kronor inåt landet till Stenkullen, där Fältbiologerna (eller jag menar Flatbiologerna) har haft klimatnätverksmöte. Jag är sjukt pepp efteråt, jag är jätteglad över att denna förening är så vettig och folk är trevliga. Så jag kommer väl att få jobba rätt rejält med detta. det ska bli kul!

imorgon morgon ska jag ta tåget till Lund. Jag vet inte så noga när, eftersom att jag, trots massa telefonsamtal och kollande på hemsidor inte fått fram hur man lyckas få med sig cykeln på Öresundståget. vissa avgångar tar inte cyklar, men det står inte vilka. Och cykeln kräver en barnbiljett, men SJ har två barnbiljetter och det är inte specificerat vilken som är den som jag ska använda. Praktiskt?